Myntamania: Längtans blåa blommor

lördag 7 november 2015

Längtans blåa blommor

LÄNGTANS BLÅA BLOMMOR är och kommer nog alltid att vara blåsippor hepatica nobilis, för mig. När jag den här tiden på året drömmer om den vår som komma skall är det alltid min blommande blåsippsbacke som dyker upp på näthinnan först. För mig är den en av årets verkliga höjdpunkter och också symbolen för att moder natur aldrig gör fel och för att allt hon gör är noga avstämt, sammanlänkat och vackert.

Blåsipporna går snart i vintervila under täcket av eklöv.

Innan ekar, hassel och björk fått sina löv är marken i skogsdungen på min tomt täckt av vårens blåa blommor. Ibland sörjer jag lite att jag inte bor närmare öppet vatten, men i mars/april finns i alla fall ett blått hav utanför mitt vardagsrumsfönster.

Bild från tidigt i våras innan alla sippor slagit ut.

Blåsipporna efterträds av vitsipporna anemone nemorosa...

... och strax därefter kommer vintergrönans - vinca minors - blomning igång.

En blåsippsplanta kan bli mycket gammal, flera hundra år enligt uppgift. För länge sedan trodde man att blåsippan kunde hjälpa till att bota leversjukdomar eftersom bladens form liknar delar av levern och även har en leverbrun undersida. Bladformen har också givit blåsippan dess latinska namn hepatica som kommer av latinets hepar (lever). Enligt gammal folktro håller man sig frisk hela året om man äter upp vårens första blåsippa. Det är dock inget som rekommenderas eftersom blåsipporna är giftiga!

Den allra första blåsippan brukar jag alltid hitta under fjolårsgräset invid husgrunden.

Till sist några foton från dagens skogspromenad med dotter och hundar:

Slånbärsbuskarna har tappat sina blad men kvar sitter bären som ser så goda ut men som är så "tarva" om man plockar och äter dem direkt från busken. De stora buskagen är småfåglars, harars och andra bytesdjurs bästa gömställen.