Ädelmynta och "ruderatmark"

MAN LÄR SIG NÅGOT NYTT varje dag brukar man säga och det stämmer förstås eftersom vi varje dag gör nya erfarenheter, oftast i smått men ibland också i stort. Att lära sig ett nytt ord som har med ett av ens främsta intressen att göra känns alltid bra och därför är jag idag lite nöjd över att ha lärt mig ordet ruderat. För de som liksom jag inte kände till ordet sedan tidigare kommer här en kort beskrivning av innebörden:
Ordet ruderat (av lat. rudera; ruin) används främst när man talar om ruderatmark vilket är markområden där människan på något vis haft en avgörande inverkan. Synonymer till begreppet är "kulturmark" eller "skräpmark". Ruderatmark är exempelvis tillfälliga miljöer som upplagda jordhögar efter markberedning eller områden där man genomfört någon form radikal rensning av buskar eller träd. Ogräs trivs oftast bra på denna typ av ytor men där kan också dyka upp olika trädgårdsväxter - såsom solrosor och tomatplantor - vars frön gror och trivs när jorden barlagts och luckrats upp. Jag har faktiskt ett stycke ruderat precis bortom min västra tomtgräns där kommunen röjt skogen för att bereda plats för ett mindre villaområde. Tomterna har inte blivit bebyggda under de fem år jag bott här och på den forna skogsmarken har jag funnit flera växter som man inte stöter på särskilt ofta, t ex belladonna Atropa bella-donna. Solrosor Helianthus annuus, bergklint Cyanus montana, och gullris Solidago virgaurea frodas också på den steniga och magra marken.

Jag har läst mig till att just ädelmynta ibland dyker upp på just gammal kulturmark, främst där det tidigare funnits potatisodlingar. Ädelmyntan Mentha x gentilis, är en hybrid mellan vår inhemska (och här på Myntamania tidigare beskrivna) åkermynta och den odlade grönmyntan. Myntan som ursprungligen var en odlad sort, är förvildad i delar av Europa men är i Sverige numera rödlistad och anses vara starkt hotad. Ädelmyntan blommar från juli till september, gillar mager och fuktig jord och ett soligt läge. Växten blir 30-70 cm hög och är härdig upp till zon 6.
Ädelmyntan är oftast steril som de flesta myntahybrider och växten sprider sig istället med hjälp av rotutlöpare.

Bild från www.wahlens.se 

Mina blommande rädisor har blivit lite av en följetong här på Myntamania. De blommar otroligt nog fortfarande och det är nästan rörande vilken livskraft det spensliga plantorna besitter. Undrar om det kan vara så att de bortglömda fröna som sovit i sin påse i väldigt många år, helt enkelt drabbades av en näst intill panisk fortplantningsvilja när de väl kom ner i jorden. Kan inte tänka mig någon annan förklaring till att det inte blev några fruktkroppar under jordytan men däremot mängder med blommor och knubbiga små frökapslar.

Vad tror ni om ovanstående hypotes undrar jag och önskar samtidigt en trevlig fortsättning på helgen,

Anna

Rara rädisor och recept

IBLAND HÄNDER DET KONSTIGA SAKER i min trädgård. Inte helt sällan är det grönsakslandet som bjuder på överraskningar. Här måste ett erkännande göras - grönsaker är inte min bästa gren även om jag gärna odlar gamla favoriter, prövar nya och har ett grönsaksland som växer för varje år.

Förra året var det förvirring i salladsbädden där jag sått en mix av asiatiska salladssorter. Det kom upp alla möjliga små lustiga blad och eftersom jag slarvat med att märka ut var jag satt vad så visste jag inte riktigt om det var mizuna, tatsoi eller något annat jag åt. De flesta hade för övrigt en liknande, lätt pepprig smak. När högsommaren kom gick den ouppätna salladen i blom och döm om min förvåning när några slog ut till vackra, dubbla vallmor. Om det var fröfirman som packat fel, om det var vallmofrö i jorden jag köpt eller om någon tjuvsått blommor i mitt grönsaksland förtäljer inte historien. Men jag lärde mig i alla fall att även vallmoblad är ätliga.

I våras hittade jag en påse rädisfrön med utgångsdatum 2006 bland några gamla tomma fröpåsar jag sparat. Eftersom det kändes fel att slänga den så strödde jag istället ut innehållet över landet där jag sått vaxbönor och dill. Kanske någon skulle gro i alla fall...
Det tog inte många dagar så började små rädisplantor sticka upp ur jorden. Det var inte bara en som grodde utan en ansenlig mängd. Bladen växte och jag var då och då där och pillade för att känna om några fruktkroppar utvecklats, men icke. Inte en enda rädisa blev det under bladen. Plantorna rände iväg och snart blommade vita små blommor överallt. Det blev fint men några rädisor fick jag aldrig.

Rädisorna blommar fortfarande flitigt men även mängder med frökapslar har bildats. De påminner om små gröna chilifrukter och ser faktiskt väldigt goda ut. Man kanske skulle pröva att äta dem...

På tal om ätbara saker, här kommer det utlovade receptet på inkokta päron a' la Myntamania:

Häll 3 dl socker i en burk och tillsätt 6 dl kokande vatten, rör om tills sockret smält. Stoppa ner en näve blad av äppel -, choklad - eller grönmynta i den varma lagen. Skruva på locket och låt stå i (helst) två dygn. Sila bort myntabladen.

Skala päronen men låt skaftet sitta kvar, lägg dem i lagen som ska täcka frukten. Pressa i saften av 1/2 citron. Koka upp och skumma om det behövs. Låt päronen sjuda tills de blivit mjuka men fortfarande har viss kärna (pröva med sticka). Det tar ca 10 minuter för ett päron av anjou-storlek. 

Låt päronen svalna i lagen.

Servera med grädde eller glass, liten kaka och flagad choklad.

Päron, mint och choklad i skön förening. Rosen är en "New dawn".

VILL MAN GÖRA DET ENKELT för sig - och det vill man ju då och då - så föreslår jag att man köper burkpäron och smaksätter vispgrädden med hackad färsk mynta. Det blir gissningsvis mums i kombination med chokladsås på flaska.

Lev gott och väl mina vänner!

Anna