Förmåga att visualisera och lusten att gräva

ÄR MAN TRÄDGÅRDSTOKIG och ständigt sysslar med att skapa nya planteringar och annat så underlättar det nog om man har förmåga att visualisera. Man behöver tycka om att gräva också - så till vida att man inte har en snäll make/maka/sambo som gör det åt en. Minns fortfarande det trädgårdsföredrag jag var på i Örebro för många år sedan vilket hölls av en gammal dam. Hon beskrev med hjälp av bildspel hur hennes vackra trädgård växt fram och på var och varannan bild skymtade en senig äldre herre med spade i näven; det var Bengt hennes äkta hälft. Damen berättade glatt att bad man Bengt att gräva, ja då grävde han. Det lät som att de levde i ett mycket lyckligt äktenskap så säkert rörde det sig om en ömsesidigt tillfredsställande arbetsfördelning.

Själv har jag ingen "personlig grävare" men eftersom jag gillar att sätta spaden i jorden så är det inget större problem. Faktiskt kan jag riktigt se fram emot en hel dags hårt arbete med spade, grep och spett även om det brukar kännas i ryggen efteråt. Förmågan att visualisera hur hitintills orörda delar av trädgården kommer att se ut om man gör si eller så skulle jag dock behöva utveckla. Men träning ger färdighet och det finns fortfarande åtskilliga kvadratmeter kvar att träna på i min trädgård - här nedan syns ett par exempel:

Den här vildvuxna delen är tänkt att bli norra sidans paradnummer: En lång gräsgång 
kantad av sobra skuggrabatter i grönt och vitt är vad jag tänker mig.

Här har jag börjat att täcka med tidningspapper för att slippa gräva - hoppas det ska fungera!

Ormbunkar är verkligen vackra, inte minst när solen lyser på dem. De här har naturen självt försett min trädgård med.

Avslutningsvis vill jag meddela att Jamis upptäckt kantnepetan och numera emellanåt är en lätt drogad katt, samt att jag själv äntligen fått fart på min nya kamera.

Trevlig helg önskas!

Hälsningar Anna