Kvällspromenad i Strömsholm och polejmynta.

EFTER EN TORSDAG FYLLD AV möten är det skönt att slänga på sig promenadkängorna och ge sig iväg ut med hunden. Extra härligt är det om man lyckas fånga några av kvällssolens strålar samtidigt, vilket jag och Elsa gjorde idag.

Att det är tacksamt att ta bilder i kvällsljuset det vet nog de flesta som äger en kamera. Naturen får en gyllene ton och det vilar ett romantiskt skimmer till och med över den enklaste grusväg.
.

En tistel på väg att sprida sina frön skimrar mjukt - de vassa taggarna ett minne blott.

Hasseln träffas av de sista strålarna och blir nästan självlysande...

 Solen hade nästan gått ner när vi nådde fram till slottet...

...men tillräckligt med ljus fanns ändå för att ta ännu en bild av den vackra byggnaden.

Säkert fanns det en gång i tiden en örtagård vid Strömsholms slott och kanske odlade man där örten Polejmynta. Mentha pulegium (pulegium av lat. pulex: loppa, fluga) är en låg, halvhärdig, marktäckande mynta som trivs bäst i lite fuktigare jord. Jag drev själv upp den från frö förra våren och det gick lätt och enkelt trots att jag missade stratifieringen. Myntan växte snabbt till sig och blommade sedan fint med små lila blommor under hela säsongen. Tyvärr klarade inte den dock inte vintern, kanske p g a att den fått växa på en av de mindre väldränerade platserna i trädgården.

Det finns uppgifter om att polejmynta intagen i stora mängder är giftig och att den absolut inte får ätas av gravida eller personer med njurbesvär. Förmodligen ligger det en hel del sanning i detta för poljemynta kallas också för "loppmynta", ett namn som härrör från förmågan att skrämma bort just loppor och annan ohyra. Polejmynta har också en avskräckande effekt på myror och vill man slippa myrbon i rabatterna så ska man plantera polejmynta där. Däremot dras bin och fjärilar till dess blommor precis som de gör till alla andra myntors.

Poljemyntans blad har historiskt använts som krydda och trots att den innehåller det giftiga ämnet pulegium brukas den faktiskt fortfarande inom matlagning - främst till vissa regionala varianter av engelsmännens black pudding.

Bild: www.impecta.se 

Den lärde abboten  Walafrid Strabo som levde under 800-talets första hälft anlade en hortulus eller "liten trädgård" främst i syfte att ha tillgång till örter för medicinskt bruk. Walafrid förde noggranna anteckningar om vad han odlade och en av de örter han omnämner är just polejmyntan.
Mer om Walafrid och hans odlingar kan man läsa här:
http://wyrtig.com/EarlyGardens/Continental/Walafrid/Hortulus.htm

Spännande läsning jag lovar!

Hälsningar Anna