Bilder från backen

MIN SKOGSBACKE ÄR ETT TRÄDGÅRDSRUM på riktigt. Där finns tak av trädkronor, väggar av stammar (ganska glesa visserligen men ändå) och golv av barr,vissna löv och torra kvistar. På våren innan löven spruckit ut finns där också en vacker blå matta av blåsippor. Naturens arkitekt gör aldrig fel och naturen är och förblir den skickligaste byggherren.

Eken brukar kallas för "skogens skafferi" och nog finns det både gott om mat och boplatser i ett träd av den här storleken.

Det är en ynnest att ha en egen skogsbacke och den största delen av den är och kommer att förbli orörd. Men i utkanten av backen, där man under många år innan jag flyttade in dumpat ris och annat trädgårdsavfall, har jag beslutat att anlägga ett litet woodland. Svärsonen har varit snäll och hjälpt mig forsla bort grenar, pinnar och delar av trädstammar - en hel helgs arbete krävdes innan det såg någorlunda bra ut därinne. Nu har jag kommit en liten bit på väg men mycket arbete återstår innan den här delen av dungen fått den där speciella "vild-odlade" karaktären jag vill att den ska ha.

Den japanska träddödaren (celastrus orbiculatus) slingrar sig upp för björkstammen. Plantan som är enormt starkväxande, är uppdriven från frö. Jag har faktiskt bara sett träddödaren i min egen trädgård men vet att vissa plantskolor har den. Det är lite konstigt att den här tacksamma klängväxten inte blivit populärare då den både växer i en rasande fart och klättrar på egen hand. Kanske namnet avskräcker!

På marken har de inplanterade växterna börjar breda ut sig. Snabbast i gänget
när det handlar om att kräva sin plats är utan tvekan myskmadran (galium odoratum).

Jag är ingen stor vän av trädgårdskonst men några betongrosor bland blåsippsbladen gör sitt jobb just här.

Nästa år ska den ljuvliga lunddockan (glaucidium palmatum) få en plats här tillsammans med vit skogsaster som redan finns på några andra skuggiga platser i trädgården. Och så hoppas jag att det amerikanska hönsbäret (cornus canadensis) som är en stor favorit, kommer att fortsätta sprida sig.

Den gamla stenmuren som omgärdar en del av min tomt är gjord av människohand men känns som en del av naturen och har förstås också med tiden blivit det.

Förutom mossa och lavar växer här också stinknäva (geranium robertianum). Den har söta rosa blommor på försommaren men doften (huh) - man förstår verkligen varför den fått sitt namn. Linné ska för övrigt ha namngivit denna växt efter en stackars Robert som han verkligen inte tyckte om.

Någon resa till Enköping blev det inte idag tyvärr, det satte regnmolnen stopp för. Däremot har jag planterat narcisser och en ny rosa hortensia och därmed fått erfara den kick man får av att lyckas spetta upp riktigt stora stenar. Vilken "kick" min rygg fått av detta lär visa sig imorgon...

Bästa lördagskvällshälsningar till er alla!

P.S. De mynta-inkokta päronen står på kylning ute på terrassen. Imorgon kommer recept och bilder.